Olof Johansson : augusti 2013

Jag var in i det sista ganska osäker på hur det skulle bli med besöket till Vitryssland eller Belarus som det också heter. De svensk-vitryska relationerna är ju inte kända för att vara särskilt goda. Kanske skulle jag nekas visum enbart för att jag är svensk? Och hur skulle det gå vid gränsen? Jag var beredd på extremt strikta kontroller och KGB-ledda förhör i vad som brukar kallas för "Europas sista diktatur".

Proceduren för att få ett visum var inte helt enkel. Det krävdes för det första en inbjudan från en organisation i landet. Det lyckades jag ordna genom lite nätverkande med svenskar som hade kontakter i landet. Därtill behövde man ha en sjukförsäkring som var giltig i Vitryssland. Sedan behövde man ta sig till den vitryska ambassaden och fylla i en ansökan och lämna in passet och alla dokument. Besöket för att lämna in visumansökan var en seg upplevelse. Jag väntade ungefär fyra timmar utanför ambassaden. De hade ett kösystem med nummerlappar som man tog ute på gatan, sedan fick man vänta på att släppas in genom grinden som ledde in till konsulatet. Ett femtiotal Litauiska medborgare hade samlats på gatan. De flesta ville åka till Vitryssland för att besöka släktingar eller för att köpa bensin, det var tydligen mycket billigare i Belarus. När det var en halvtimme kvar tills stängning var vi fortfarande ungefär femton personer som inte hade fått lämna in ansökan. Alla trängdes kring grinden och stimmade. De flesta var nog upprörda över att ha väntat en en hel förmiddag och sen kanske inte få lämna in sin ansökan. Folk ringde på porttelefonen och gnällde och personalen på ambassaden började släppa in en person i taget. När det var tre minuter kvar kom jag in i byggnaden och fick snabbt slänga in mina dokument till en tant bakom en disk. "Det blir bra, kom tillbaka på tisdag" sa tanten. Så jag lyckades till slut få in ansökan, men det var på håret.

Efter en rastlös väntan med en tur till den litauiska landsbygden kom jag så på tisdagen tillbaka och hämtade ut visumet utan några problem. På eftermiddagen började jag cykla mot den vitryska gränsen. Jag hade lite problem att hitta ut ur Vilnius men fick hjälp av lokalbefolkningen. Problemet var bara att alla envisades med att jag skulle cykla på motorvägen. Det ville jag ju inte göra då det är både otrevligt och farligt. Jag förbannade mig själv över att ha köpt en GPS som inte hade minne för att ladda ner detaljerade kartor som hade kunnat var till hjälp i större städer. Till slut hittade jag i alla fall ut ur Vilnius och började cykla på en något mindre väg som gick parallellt med motorvägen. Framåt kvällen kom jag fram till en gränskontrollen i Sumskas. Posteringen låg mitt ute i en tallskog och befolkades av några uniformerade herrar och damer. Dessvärre fick endast medborgare i Vitryssland och Litauen passera här. Jag hänvisades istället till gränsöverfarten vid Medninkai vilket innebar en omväg på ungefär en mil. Senare samma kväll kom jag fram till Medninkai. En lång kö med bilar väntade på att få släppas igenom. Efter en omständlig procedur där pass och försäkring skulle kontrolleras blev jag tvungen att köpa en ny försäkring för att få komma in i landet. Jag fick hjälp av en herre från Litauen som också bjöd på kaffe. Han hade cyklat i Norge tidigare under sommaren och jag höll med honom om att det nog var ett trevligare land att cykla i.

Runt klockan tio släpptes jag in i landet. Jag försökte hitta en bankomat men jag hade missat den som fanns inne på gränsområdet. Således struntade jag i pengar för tillfället och sökte istället upp en plats att slå upp tältet. Jag hittade ett undanskymt ställe på gränsen mellan en åker och en liten skog några hundra meter från den stora vägen. Nästa dag fortsatte jag mot Minsk. Landsbygden i Belarus är på många sätt trevligare än den litauiska. Det är väldigt rent och vägarna var överlag väldigt bra. De vitryska byarna innehöll en mängd mycket vackra gamla trähus som var färgglatt målade. Även här fanns det mycket stork. Vid det här laget börjar jag bli trött på dessa storkar som verkar vara överallt. I byn Kreva beundrade jag en gammal trettonhundratalsborg, ett renoveringsobjekt med potential. I byn Rakau utanför Minsk blev jag inbjuden att käka bröd, späck och gurka med vodka hos en gammal man. Jag trodde att jag skulle hinna in till Minsk samma kväll men då det började bli mörkt var jag inte så sugen på att köra på den stora vägen. Jag vek av från vägen och kom till något slags förort. Det verkade inte finnas något hotell. En äldre herre höll på med att slanga bensin från sin Lada till sin frus cityjeep. Jag frågade honom om det gick bra att tälta någonstans i närheten. Han hänvisade mig till en bakgård nära någon form av gammal jordbruksanläggning. Jag övernattade där under ett träd.

Förort till Minsk

Nästa dag började jag röra mig in mot Minsk. Staden var väl inte den mest intressanta jag har besökt. De flesta gamla byggnaderna förstördes under kriget och efteråt byggde man upp enorma spikraka paradgator enligt sovjetiskt mönster. men det finns en hel del "modern" arkitektur som kan vara intressant att betrakta. Till exempel var stadsbiblioteket värt ett besök. Ett enormt komplex av stål och glas. Personalen var dock inte särskilt välkomnande mot turister. Överlag var det ganska kass service i Minsk. Jag la en hel förmiddag på att hitta ett postkontor där jag kunde skicka ett paket. Jag hade fått en bok i gåva som jag inte ville släpa på i hundratals mil och ville skicka den till Sverige. De flesta postkontor var antingen stängda för dagen eller så tog de inte emot paket. Vad är det för märkligt postkontor som inte tar emot paket?

Minsk by night

Under vistelsen i Minsk blev det också ett besök till staden Molodechno där jag samverkade med mina vitryska kontakter som hade bjudit in mig till landet. Det blev en mycket trevlig dag då jag fick information om möjligheterna för ekoturism i Belarus samt fick beskåda en musikskola, vitryskt konsthantverk och en mycket fin sportanläggning som innehöll både ishall och simhall. Avslutningsvis blev det vitrysk middag med Vladimir som är föreståndare för Molodechno Bussiness Centre. Vladimir var hoppfull inför relationerna med Sverige; "Vi vill utveckla relationerna med Sverige på alla nivåer, både små och stora företag är välkomna. Jag ser gärna att vi genomför utbyten inom exempelvis turism och sport". Själv ser jag helt klart att möjligheterna finns för en utökad integration mellan Sverige och Vitryssland, trots vissa tidigare missöden.

Dagen efter lämnade jag Minsk vilket kändes väldigt bra. Kroppen kändes stark efter att fått vila någon dag och det var skönt att komma ifrån storstaden. Jag tycker att det blir väldigt segt att tillbringa för mycket tid i städer. Det blir ofta väldigt opersonligt och dessutom är allting väldigt dyrt. Jag tog mig fort ur staden och rullade snart på små fina vägar. Planen var nu att styra mot Lvov för att få uppleva västra Ukraina. I Kiev har jag redan varit ett par gånger och det räcker. Jag blev inbjuden av Lena, en äldre dam som ordnade sovplats på ett sågverk. Gästfriheten var stor och nästa dag cyklade jag iväg med en massa mat i cykelväskorna. Jag rullade fram på små grusvägar. Vädret blev nu svalare med en del regn vilket var välkommet, det var gott med lite omväxling från värmen.

Niasviz

Jag kom fram till staden Niasviz där jag besökte ett mycket fint slott. Jag hade nu två dagar på mig att komma ut ur landet och jag slängde upp kartan medans jag drack en kopp kaffe för att planera rutten så att jag skulle hinna ut. Anledningen till den korta tiden är att om man stannar mer än fem arbetsdagar så måste man registrera sig hos någon myndighet, och det var jag inte så intresserad av. Jag tog beslutet att cykla söderut mot Pinsk för att där passera över till Ukraina. Detta innebar att jag missade Brests fästning, men det fick jag leva med. Efter att ha tryckt lite föda begav jag mig in i slottet. Utställningen var stängd men skulle öppna igen dagen efter. Jag tittade in bakom en dörr och där visade det sig finnas en restaurang. Där satt ett ryskt sällskap som bjöd mig att sitta ner och äta med dem. Det bjöds på mängder av vodka och alfahannen i gänget, Misha hade en mängd frågor om Sverige. "Sjunger ni när ni dricker?" "Ligger det någon sanning i uttrycket шведская семья?" ("Svensk familj- som jag förstår det ett uttryck ryssar använder för polygama familjekollektiv. Jag har ingen aning om var det kommer ifrån) "Är det tillåtet med propaganda för homosexualitet i Sverige?" (Förbjudet i Ryssland) "Är det sant att i Sverige så har ibland syskon ihop det med varandra?" Jag försökte svara så sanningsenligt som möjligt på frågorna. Min slutsats av detta är att ryssar har en starkt förvrängd bild av Sverige. Men det kanske inte är så konstigt, vi är ju lite mer toleranta än vad ryssarna är, det är väl fullt förståeligt att de tycker att vi är märkliga. Dagen därpå blev det ett besök på utställningen som bjöd på mycket fin interiör och gamla föremål. Sedan drog jag vidare mot Ukraina.

Färden gick genom tallskogar, över fält och genom små byar. Oftast ligger alla husen samlade utmed vägen, sen tar byn slut och så är det bara skog i flera kilometer fram till nästa by. Jag tänker mig att det såg ut på ungefär samma sätt i Sverige innan skiftesreformen. Följande natt tillbringades i den underbara tallskogen tillsammans med cirka en miljon vidriga myggor. Jag fick stänga in mig i tältet för att kunna driva i mig mina nudlar och ägg i lugn och ro. Nästa kväll lämnade jag Vitryssland. Helhetsintrycket jag har av landet är positivt. Oron över byråkratin var obefogad, det blev inga KGB-förhör. Men visst är Belarus fortfarande ett Sovjetunionen i miniatyr. Här lever Kolchoserna fortfarande vidare och det är ordning och reda. Dock har Ukraina ett annat rykte, enligt källor i Vilnius är det ett "vilt land".

De gillar bävrar här

Gränsövergången till Ukraina gick mycket smidigt. Jag tältade återigen i skogen och noterade att det var mycket mer nerskräpat här än i Vitryssland. Resan fortsatte och naturen såg ganska lik ut. Det var väldigt flackt så cyklingen var inte så krävande. Återigen blev jag inbjuden att övernatta hos en mycket trevlig familj i en liten by. De tvättade och torkade mina kläder och utfodrade mig rejält. Grannfrugan kom in mitt i vodkadrickandet och förskräcktes över min cykeltur. Framförallt ogillade hon att jag brukade sova i skogen. "Där är det ju farligt och hemskt!". Efter en natts sömn i en riktig säng trampade jag på mot Lutsk. Vägarna här i Ukraina är bland de sämsta jag har sett. Oftast är det asfalterat men det är stora hål överallt. Trafiken är inte heller så trevlig, folk kör som idioter men man får hålla sig i kanten och ta det lugnt så är det inga problem. Jag kom fram till Lutsk igår och hittade snabbt ett hotell med wi-fi vilket har möjliggjort kontakter med omvärlden. Idag går turen vidare med siktet inställt på Lvov och sedan Karpaterna. Ska bli kul att få cykla i berg och kanske till och med ta sig upp till Ukrainas högsta punkt. Det blir intressant att se hur cyklingen påverkas av bergen, hittills har jag snittat 100 km/ dag men det kan nog gå långsammare när det blir mer kuperat. Fortsättning följer!